2018-10-25
Nej. Nej. Det är Elis sexårsdag men gåvan vi får är ohygglig, den är ett chockbesked som klöser blodiga revor i vår verklighet, vränger dag till natt och förvandlar förväntan till förtvivlan.

Vi ställde väckarklockan tidigt och kvart i sju sitter Elis vid köksbordet och öppnar presenter, pigg och lycklig, det är leksaker, klistermärken och en precis likadan sopbil som på lekterapin. Ja må han leva uti hundrade år, tårtan ska vi äta med farfar och faster i eftermiddag men först ska Folke till förskolan och vi andra till sjukhuset för svaret på MR-undersökningen.

Något känns fel när vi kommer in i rummet. Det är inte bara Elis ansvarige läkare där, utan även konsultsjuksköterskan, hon som har som jobb att vara stöd till oss familjer. Och en läkare till, som vi känner igen.

Han är från kirurgen.

Elis läkare pratar. Ord.
”Tyvärr är det så att den lilla knottran i ryggraden har börjat växa, ordentligt”.
Mitt inre stelnar, fryser. Herregud, vad är det som händer?
Jag sitter på en brits med Elis i knät, han leker med minidiskmaskinen han fått i present av sjukhuset och bryr sig inte om vuxenprat.

Återfall.
Kirurgen säger att Elis ska opereras om en vecka.
Jag försöker fokusera: tumören ska bort då. Det måste, måste gå.
Elis läkare drar efter andan och fortsätter. Det finns också, säger han, förändringar på tre ställen till. En vid hypofysen, en vid synnerven och ytterligare en i ryggen.

Elis har fyra tumörer nu. Fyra.

Jag kan inte sitta upp längre, jag faller bakåt mot britsen, slår händerna för ansiktet. Sköterskan är blixtsnabb, ”kom Elis, vi leker”, de är ute ur rummet innan han hinner fatta något.

Läkaren fortsätter när jag återhämtat mig. ”Det har kommit ett nytt behandlingsprotokoll. Det heter MEMMAT”, säger han. Det är inte etablerat ännu utan fortfarande under utvärdering men har visat sig kunna fungera, ibland, vid återfall i hjärntumörer som i princip var en dödsdom förr. Elis ska få cytostatika i ett år till. ”Det finns hopp”, säger doktorn och orden tatueras in i min själ.

Jag håller masken inför Elis sen. Ler. Kör hem oss utan problem. Passerar förskolan, tänker ”tjuren vid hornen” och går till pedagogerna. ”Jag tänkte bara berätta att vi just kom från sjukhuset”, säger jag samlat. Sakligt. Fem sekunder senare skakar jag av gråt mot frökens axel.

Älskade Elis.