2018-10-28
Detta är det tuffaste jobb jag gjort i livet hittills. Elis kalas. Vi får inte misslyckas. Det är hans första kalas för kompisarna någonsin, och det kan bli hans sista. Vetskapen får mig att vilja kura ihop mig i fosterställning men inte idag, detta måste bli en förtrollad stund i Elis liv.
Sandra håller barnen hemma medan jag kör till Bergshamrascouternas stryktåliga men oglamorösa lokal och skrider till verket, far runt med glitter och pynt för att få den att kännas festlig. Det är tusen saker att göra, klockan hugger mot mina hälar, heliumtuben tar slut redan efter hälften av ballongerna men det får duga, jag blåser upp de sista med munnen tills det hoppar svarta prickar framför ögonen.
Och så sätter det igång. Barnen pilar runt som tjoande fyrverkeripjäser, vi vallar föräldrar till kaffehörnet, styr upp pyssel, lyckas få alla att sätta sig vid festbordet, bär fram våra hemgjorda tårtor och fikat utan att tappa något, drar igång disco med dansstopp till Elis egen låt, och fixar fiskdamm med knasigt godis i påsarna. Jag lutar huvudet bakåt för att få tårarna att stanna i ögonen och har svårt att hitta luft vid ”javisst ska han leva” men jag klarar det, jag är en energisk lekledare som kör på bränsleångor men vi tar detta in i mål.
Och Elis, gubben. Han älskar varenda sekund. Strålar av glädje. Den här dagen är allt han hoppades på, och det är det enda som spelar någon roll.
