2018-11-06
Ansiktsparesen är jobbig att tänka på just nu. För samtidigt som det finns hopp tack vare den lyckade operationen och den kommande cytostatikaplanen MEMMAT, så är det nu officiellt kört för Elis att få göra den ”bra” sortens ansiktsoperation. Den som skulle ge honom leendet tillbaka på riktigt, göra att folk i framtiden knappt märkte något.
Nu ska han gå på cytostatika i ett år, under den tiden kan han inte opereras, och när året passerat har tiden runnit ut för den här sortens operation. För lång tid har gått sedan nervskadan han fick vid första operationen. Jag sörjer att Elis breda leende aldrig kommer tillbaka, men hoppas att någon av de alternativa metoderna – transplantera muskler och vad det är – ska kunna ge ett okej resultat ändå.
Dessutom var det inte kul för Elis att få den första dosen cytostatika in i hjärnan idag. Han storgrät och tyckte det var hemskt att bli stucken i dosan uppe på hjässan. Vi fixade det, lugnade, tröstade, läkaren kunde ge sprutan, men traumatiskt var det och jag hoppas innerligt att Elis kommer att vänja sig annars kommer detta behandlingsår att bli mycket värre än det förra.
