2018-11-10
Det är här hemma det ska hända nu. Det är här vi ska ge Elis större delen av all cytostatika. Vi har varit på sjukhuset och tagit den sista dosen i huvudet för den här gången. Elis var jättelugn och fin. Nu ska sticken i huvudet pausas en vecka, men vi fortsätter att behandla honom själva, i hemmet.
MEMMAT, den nya behandlingen, ska vara som en metronom, det första M:et står för det. Tanken är att konstant, som en tickande metronom, ge små doser cytostatika hemma. Tick tick. Det förra upplägget var att ge brutala doser cellgifter och sedan låta kroppen återhämta sig i veckor. Nu ska Dumma knölen aldrig få en paus.
Thalidomid, Lipanthyl och Celebra heter de tre musketörerna, cytostatikan som vi ger Elis med sondmatningen varje dag. Thalidomid ska vi ge en halv kapsel per dag, så vi har fått instruktioner att dela kapslarna med handskar på och händerna inne i en plastpåse, eftersom det är så farligt. Jag försöker göra som de säger, men har svårt att engagera mig. Varför ska jag vara nojig över att få lite av detta på fingrarna, om Elis ska få det insprutat i magsäcken? Jag klarar mig väl, skit samma om jag skulle må lite dåligt, det är ju inget mot vad Elis går igenom.
