2019-01-30
Jag har aldrig gått till någon psykolog förut. Men om det är någon gång jag ska göra det är det väl nu. Vi har haft några samtal med kuratorer och diakonissor från sjukhuset, Sandra och jag tillsammans, men idag går jag själv över torget till vårdcentralen för mitt livs första riktiga psykologsamtal. Jag kommer in, betalar i kassan, funderar på om receptionisten brukar undra vad psykologernas patienter har för problem? Antagligen inte.
Psykologen verkar lugn. Snäll. Jag vet inte riktigt hur terapiproceduren funkar så jag börjar prata, berättar de saker jag sagt många gånger vid det här laget. Lille Elis, nu 6 år gammal, tumören, operationen, strålningen, cytostatikan, återfallets kalldusch, fyra nya tumörer, en gick att operera bort och nu är det tre kvar som förhoppningsvis går att få bort med mer cytostatika. Överlevnadschans är cirka 50-50. Jag ser att historien träffar hårt, även på en psykolog.
Jag drar lite fakta om mig själv, det känns lite obekvämt och oviktigt jämfört med att prata om Elis men jag begriper ju att det är min hälsa det handlar om för en gångs skull. Jobbar deltid, sover okej på nätterna, tänker absolut inte ta livet av mig; den grejen understryker jag eftersom jag misstänker att det är en stor ruta i psykologens papper som måste kryssas i. Jag är bedrövad över det som händer, säger jag, men samtidigt fokuserad på behandlingen och lever på hoppet.
Psykologen lyssnar, lyssnar och lyssnar. Sen är tiden slut. Jag går hem. Kramar barnen. Går ut i backen med dem och åker snowracer, går in igen och äter korv med bröd. Elis sätter på sig ett klistermärke som ser ut som en mustasch och vill att jag ska ta en bild av honom. Jag funderar på om jag blev gladare av dagens terapisamtal, men det enda jag kan säga med säkerhet är att det gjorde psykologen ledsnare.
