2019-01-29
På förskolan. Barnen har byggt en liten igloo, eller åtminstone sidoväggar på en igloo, och jag är här och supportar Elis. Det har blivit mycket tid på förskolan, och det är fascinerande att se den komplexa sociala väv som utgörs av barnens roller sinsemellan. Se vilka av barnen som har pondus, som sätter tonen, och hur de använder sitt inflytande på gott och ont.
Mest av allt håller jag förstås koll på hur Elis passar in i nätverket. Det är en större utmaning att umgås med barn än med vuxna, efter det han gått igenom. Går igenom. En vanlig väg till urspårning är denna:
1. Barnen kommer överens om att leka något, och springer iväg till andra sidan gården och sätter igång.
2. Elis vill vara med, men är långsammare och har inte riktigt hört vad det är de ska göra.
3. När han väl kommer dit har barnen börjat bygga vad-det-nu är och när Elis ska hjälpa till tycker de han förstör, eftersom han inte förstått leken.
4. Elis blir arg och ledsen av vad han upplever som orättvis kritik, och förstör något med flit.
Denna kedja går lätt att bryta om någon av oss föräldrar är med, det är bara att förklara för Elis vad leken går ut på och hjälpa honom om det är något som är svårt fysiskt. Men problemet är just det: det krävs att någon har tid att vara ”tolk” åt Elis. Detta är en nöt att knäcka och något att fundera på. Så länge får vi glädjas åt att igloon blev bra och att Elis har kul idag.
