2019-02-08
Kära, fina Elis. Vi fortsätter fundera på hur vi ska få till en bra skolgång för honom. Dumma knölen är som den är – vi var på cytostatikabehandling på sjukhuset tidigare idag, vi är på rätt plats och får den bästa vård som går att få. Men när det gäller resten, framtiden, krävs det att vi tänker till. Gör bedömningar. Fattar beslut som förhoppningsvis är rätt.
Klockan är halv sex på kvällen och jag är på öppet hus på Ingridskolan. Det är en skola här i Bergshamra som inriktar sig på autistiska barn och jag är omgiven av andra föräldrar som verkar se på den som rena drömmen, som ett himmelrike att få in sitt barn på. Små klasser, kunnig personal, klassrum med platser där barnen får sitta avskilt.
Ja, detta är uppenbarligen en kanonskola, men det vete tusan om det är något för Elis. Han behöver inte sitta isolerad i en bubbla och jobba, han vill och behöver få vara social med andra, men få ha ett långsammare tempo, få hjälp när han inte hör eller hänger med, få vila när han blir hjärntrött. Ingridskolan får vara en dröm för andra föräldrar, inte för oss.
