2019-04-12
Hjärtat värker, så rart är det. Elis har skrivit våra namn på sänggaveln för att visa hur vi brukar sova. Han valde ett block med små post-it-lappar för barn som stickpresent och skrev genast JACOB på en gul lapp och ELIS på en rosa, hans favoritfärg. Nu vet vi vilken sida vi ska sova på, om vi glömmer det.
Jag vaknade i den där sängen i morse, fortfarande lika rädd. Vi åkte till sjukgymnasten, hade tid nu klockan 10 och undersökningarna bara bekräftar att något hänt. Elis stapplar, hans vänsterben är alltjämt lika svagt. Sjukgymnasten har ingen förklaring, ingen har det.
Vi skyndar vidare, till Karolinska. Har fått en röntgentid, för att titta på foten och höften. De har en rolig leksaksuggla som lyser med magen så att omgivningen täcks av stjärnor. Jag tar en bild på Elis så han får se hur han ser ut. Sen får vi röntga, men det syns inget konstigt på bilderna, ingen så enkel förklaring, det är något annat.
Vi får en MR-tid på måndag, om tre dagar. Läkarna är förbryllade, det kan visserligen vara en plötslig och dramatisk tumörtillväxt som är orsaken men kanske kan det vara en biverkning av behandlingen också. Jag vill tro det, samtidigt är ju balansrubbningar symptomens symptom när det gäller hans cancer. När återfallet kom i höstas var de häpna över att han inte hade fått svårt att gå. Nu har han svårt att gå.
Jag nattar Elis i sängen med våra namn på. Vill bara stanna här, höra honom andas och leva och aldrig gå härifrån.
