2019-04-14
Barnen gör påskkort, jag jobbar på att dölja tårar. Inga förbättringar syns på Elis, han går fortfarande ostadigt, har en släpande fot som Sandra känner igen från strokepatienter.
Dagen går. Vi sitter och önsketänker men just nu kommer vi inte på några andra rimliga förklaringar än att en tumör börjat växa i fasansfullt tempo. Det är så skrämmande likt 2017 när cancern täppte till i hjärnan och trycket växte snabbt. Det är något på gång i hjärnan, eller i ryggraden, det måste vara det.
Det ligger ett kuvert från Min Stora Dag här hemma och väntar på att öppnas, med det som var tänkt att bli en härlig Legolandsresa för Elis i maj, den 23:e. Kan inte öppna det nu, vill inte lova Elis något som vi kommer att få svika. Jag undrar om han kommer att leva den 23 maj. Tror det är gränsfall.
Nattar honom, känner mig själv svag i kroppen. Han har sagt ”pappa, jag älskar dig” hundra gånger idag, precis som vanligt. I morgon sticker vi in till sjukhuset direkt, vi har tid i magnetkameran klockan 11 men vi drar dit så fort det går. Vill ha svar. Måste riva loss plåstret.
