2019-04-15
Nu ska det avgöras. Vi är på sjukhuset där oraklet väntar, oraklet som vet svaret på frågan som förlamar oss. Magnetkameran är redo, och läkarna har sagt att vi ska kunna få besked redan idag vilket aldrig hänt förut.
Elis är glad, han skojar och pratar med sjukhusclownerna som är här, och framför allt: just nu går det att ana en liten förbättring i hans gång, han lyfter vänsterbenet lite mer. Jag ser det, klamrar mig fast vid halmstrået med båda händer. Hans plötsligt ostadiga gång är ju skälet till att vi är här.
Klockan 13 gör han så resan igen, han räknar medan vita medicinen verkar, vid ”åtta” är dvalan över honom och jag måste lämna honom i magnetkamerans inre. Vi väntar. Unnar oss att fokusera på hans relativa pigghet just idag. Reflexerna var bra också. Snälla, säg att det betyder något.
Han vaknar, får Piggelin, vi rullar upp honom till våning 12 och jag lägger mig bredvid honom i sängen, vi gör roliga miner och tar selfies. Beskedet kommer att det inte blir något svar idag, det finns ingen tillgänglig expert på att granska MR-bilder på just barn. Jag är lättad över dröjsmålet, hur korkat det än kan låta – vi kommer åtminstone att få uppleva en familjemiddag till utan liemannen som sällskap.
Vi tar en taxi hem till Folke och farfar som är barnvakt. Mobilen surrar: Notre Dame brinner. Vi var där när Elis var ett och ett halvt år, han satt i vagnen och såg hänfört upp mot mosaikfönstren som nu spricker och förintas i tusen grader. Jag ser tv-bilderna, den ovärderliga tornspiran som faller, och jag undrar om även vi står där, mitt i elden.
