2019-04-17
Idag ska svaret komma. ”Efter klockan 13:00” ska läkaren ringa och tillkännage vad de sett på magnetkamerabilderna; om det är så att cancern satt slutgiltig fart och att det är orsaken till Elis plötsliga haltande.
Så: klockan 13:00 dämpas liksom alla ljud runt oss. Världen krymper ihop. Allt flyttar ut i synfältets periferi utom våra telefoner, deras svarta displayer är mynningar riktade mot oss, vi drar varsitt djupt andetag och håller andan inför smällen, inför det värsta ögonblicket i vårt liv.
Och där fastnar allt. Minuter dras ut till timmar men det ringer ingen, det är som att vi håller andan fortfarande, kroppen stänger ner. Vi befinner oss i vakuum och orkar knappt lyfta armarna, de är fulla av mjölksyra och allt vi kan göra är att härda ut bredvid våra svarta, svarta telefoner.
Efter fyra timmars väntan lyser en display upp.
”Inget uppringnings-ID”.
Detonation.
Doktorn med den lugna rösten förklarar vad MR-undersökningen visar, och plötsligt rusar syre in i rummet, blommorna i krukorna rätar upp sig, solen tänds och värmer våra ansikten. Det finns ingen tumörtillväxt!! Allt ser ut precis som det gjorde vid förra undersökningen!
Herregud. Åh herregud. Vilken pärs, vilken bokstavlig nära döden-upplevelse. Jag är så lycklig, jag kramar Elis tills det blir fånigt, jag trummar ut glädjestrålande sms med nyheten till nära och kära. Tack tack tack, åh Elis, grattis förresten, du har ju namnsdag idag. Älskade älskling, grattis.
