2019-08-21
Dagen är här. Min son Elis börjar SKOLAN. Jag känner mig skakigare idag än när jag själv som liten gick de där första stegen över den stora skolgården. Så många barn, så många föräldrar, så många förväntningar, så många osäkerhetsmoment.
Elis är lugnare än jag. Vi samlas i klassrummet, barnen sätter sig vid bänkarna och vi föräldrar kantar väggarna. Fröken presenterar sig själv och fritidsledarna, de har skrivit ”välkommen” och ritat blommor på whiteboarden. Jag sitter så att jag ser Elis bakifrån, hans gröna hörapparater bakom öronen, texten TAKE CARE OF THE PLANET på tröjans rygg. En pappersnäsduk ligger bredvid honom på bänken, han är snorig så jag la dit den innan han satte sig, för nu känns det som att jag måste hålla mig borta. Elis är bara ett par meter från mig men nu är han ett självständigt skolbarn. Där ska han sitta, i tio år.
Rast. Han väljer sandlådan, som han ofta gör på förskolan. Gungar lite med en kompis. Ropar ”snor” när han behöver snyta sig. Han har fått en orange skolstartskeps också, de har skrivit dit hans namn med spritpenna, och så ”FA”, förskoleklass A. Jag har tittat noga på alla barnen i hans klass och försökt se om någon verkar elak. Inget alarmerande än så länge.
Elis åker till sjukhuset med mamma sen, ska få sticket i huvudet och cytostatika. Under injektionen börjar han klaga över att han fryser. De tar tempen på honom. 38,2 grader första gången, 38,3 en timme senare. Shit. Feber, en av cancerbarnens många ärkefiender. Jag tyckte väl att han var ovanligt snorig. Jo, det blir inläggning och övernattning. I morgon kommer han att vara på sjukhuset, inte på skolan.
