2019-09-13
Vi sitter i köket på barnonkologen och plötsligt håller Elis en mjölktand i handen. Det är ironiskt – hans kropp fortsätter som om inget har hänt, gör sig redo för nya tänder som är menade att följa Elis genom tonår, vuxenliv, ålderdom. Framåtanda, klädd i blank vit emalj.
Inne hos läkaren finns inget sådant idag. Han pratar och allt jag hör är det svaga knäppandet av halmstrån som knäcks ett efter ett. Om att det finns tre små mutationer i tumören som man kan titta lite extra på men, ja, de innebär inte något revolutionerande.
Och om att de har pratat med stråldoktorerna om eventuell möjlighet att stråla Elis en gång till, trots att han ju fick en livsdos förra vändan. Deras svar är att Elis i så fall sannolikt skulle drabbas av kraftiga biverkningar, bli både blind och döv, och ändå knappast överleva.
Jag får en vidrig bild för mitt inre: tänk om doktorn skulle säga ”men om ni föräldrar vill kan vi försöka stråla ändå”. Jag skulle aldrig kunna säga nej om jag fick en direkt fråga av det slaget. Annars skulle jag för alltid få leva med den plågsamma tanken att jag kanske är orsaken till att Elis inte lever, kanske hade han kunnat känna lycka i just den framtidsstunden.
Men stråldoktorerna säger nej. Punkt. Återstår den sista instansen: läkarteamet i Wien, studieledningen bakom Elis behandlingsprotokoll. De ska komma med sitt utlåtande inom ett par-tre dagar.
Vi åker hem. Elis är glad. I morgon bitti kommer tandälvan att ha gett honom en slant för mjölktanden.
