2019-09-16
Elis kommer att dö av sin cancer. Idag sägs det slutligen rakt ut utan omskrivningar, utan halmstrån, utan hopp. Vi föräldrar sitter med den ansvarige läkaren, han som haft hand om Elis och oss de här två åren, och han har fått beskedet att inte heller expertteamet i Wien har något mirakel att erbjuda.
”Det ser tyvärr ut som att Elis kommer att förlora den här kampen”, säger han med sin milda röst och även om jag egentligen vetat det ända sedan magnetkamerabilderna kom så är det surrealistiskt att höra orden, att det är kört, att nu handlar det inte om att bota utan om att bromsa. Vi har levt med en slant singlandes över oss så länge, och nu till slut landar den med fel sida upp.
Jag är tom inuti, borde känna mer, skrika med händerna mot skyn, men detta går inte att ta in till fullo. Jag vacklar ut i korridoren och får en kram av Sagas mamma som vet hur läget är, hon frågar vad doktorn sagt. ”Inga bra saker”, säger jag utan att kunna öppna käkarna riktigt. Jag skakar på huvudet: det är ett nej, ett slutgiltigt nej vi fått. Hon ser på mig, bestört, och säger att ”det måste ju finnas något…” hon är så fin som säger det, men det finns inte något, den här sången tystnar nu.
Elis, mitt barn, du vet det inte men vi lever vid tidens ände. Vi ska fortsätta säga att vi älskar varandra, fortsätta titta på Greta Gris tillsammans, fortsätta sova i den för smala juniorsängen. Vi ska göra som vi brukar göra. Jag kan inte komma på något annat.
