2019-09-18
Vi har börjat betala abonnemang på iPad-appar som Elis gillar, sånt som vi tidigare tyckte var onödigt. Några tior i månaden kostar det, och smärtsamt nog är det ju en begränsad tid det handlar om. Så nu designar han roliga hattar och tar selfies med dem på huvudet.
Jag ska strax flyga hem efter en sista arbetsinsats, en allra sista uppgift jag inte lyckades ta mig ur. Tajmingen är fruktansvärd, och det har varit hemskt. Jag har haft två sätt att akut mota bort sammanbrottet när tankarna på Elis dödsdom kommer: antingen koncentrera mig på att tänka ingenting alls, eller att låtsas som att det helt enkelt inte är sant.
Pratar med Sandra som varit på sjukhuset med Elis för cytostatika och blodtransfusion, och haft det ännu tyngre. Avdelningen har installerat en stor ringklocka i korridoren som barn får pingla i den dag de är färdigbehandlade, en lycklig stund som markerar nystarten på livet.
Det är ett jättefint initiativ, egentligen, klockan. Det är bara det att när man fått det besked vi fått driver en sån ceremoni in spikarna ännu djupare i oss, och det var vad som hände: ett barn hade sin ringning, till glädjetårar och applåder. Elis cyklade trehjuling efteråt, och körde runt vid familjen som stod och pratade resplaner med personalen. Sandra är trasig efter upplevelsen, och jag förstår henne.
Nu ska jag hem. Inga fler distraktioner, nu har jag bara en monumental uppgift att koncentrera mig på: jag ska bevittna min sons död.
