2019-11-18
Folke och Elis gör busiga grimaser. Bilderna är bara en vecka gamla men idag känns det långt borta.
Han orkar knappt prata idag, än mindre gå själv. Någonting dåligt är det som pågår. Vi är på sjukhuset och den planerade cytostatikabehandlingen är struken, istället blir det provtagning och en akut skiktröntgen. Kanske har tumörerna satt fart. Kanske är det så illa.
Jag har tid för däcksbyte klockan 13:20, herregud vilken usel tajming men jag måste få på vinterhjulen, vi behöver bilen för Elis skull. Så jag åker till verkstaden, kastar i mig en hamburgare medan mutterdragaren knattrar, Sandra ringer: skiktröntgen ser ok ut. Ingen synlig tumörtillväxt. Omedelbar reaktion: puh.
Jag kör tillbaka till sjukhuset, löser av Sandra som åker hem för att ta hand om Folke. Elis provsvar visar på högt kalcium, högt kalium, stigande kreatinin. Det låter inte så farligt tills jag får det förklarat: detta kan påverka hjärtat. Vi skickas in på EKG.
Tillbaka på vårt rum. Det kommer in läkare, personal, sex personer står framför oss och konfererar där vi sitter i sängen. EKG:t visar kort QT-tid, jag vet inte vad det är men doktorn summerar läget: de måste hålla koll på hjärtat medan Elis får vätska via dropp. Vi blir inlagda. På barnintensiven.
Älskar dig, Elis. Älskar dig så innerligt. Hissen tar oss ner till BIVA. Sist vi var inlagda där var dagarna efter den första stora operationen, då ursprungschocken fortfarande gav svallvågor och jag trodde att Elis hela person raserats av hjärnoperationen. När de nu gör i ordning hans säng och kopplar in elektroderna känner jag samma maktlöshet.
