2019-11-23
Elis har fått en ny rullstol, en som ska vara så bekväm som möjligt. Ingen sportbilslook på ekerskydden längre, nu handlar det bara om att han ska sitta bra utan att ha ont. Vi gör det så mjukt och skönt vi bara kan med kudde och täcke, sen lämnar vi barnonkologen och tar hissen ner till gatuplan.
Det här är så nära en utflykt vi kan komma, att köra runt inne på sjukhuset med droppställningen som följeslagare. Elis har haft det så långtråkigt men han orkar inte med något ansträngande och att ge sig ut i det kalla höstmörkret är uteslutet. Vi går in på TGR, den danska krimskramsbutiken som finns inne i sjukhusbyggnaden, och tittar på julsaker. De har tomteluvor med paljetter som går att vända från rött till grönt, och vi köper varsin till Elis och Folke.
Kväll, och vi får information av läkaren. Elis har lunginflammation. Oj. Hans CRP-värde är över 300 och den där djupa hostan han haft beror alltså på en lunginflammation. Jag har haft det en gång i livet och jag var sänkt i en vecka. Inte konstigt att Elis är orkeslös. På ett sätt känns det bra att det är en ”vanlig” sjukdom, samtidigt får jag en obehaglig fundering: lunginflammationer brukar väl ofta vara det som till slut tar död på gamla och svaga som ligger på sjukhus.
Jag slår bort tanken. Läkaren ska visa mig en maskin som jag ska hantera från och med nu, den gör ånga med koksalt i och Elis ska inhalera det för att rensa lungorna. Jag är glad att det finns ett jobb jag kan sköta.
