2019-11-22
Det är hjärtenypande att se dem tillsammans, lillebror som månar om storebror. Det går inte att leka så mycket nu, Elis orkar inte, men de tittar på iPaden tillsammans och Folke leker med kontrollen till min sjukhussäng.
Elis värden är nästan normala nu, men han är fortfarande så obegripligt trött. Vi pratar med en läkare som allvarligt förklarar att de vill röntga skelettet för att se så tumörerna inte spridit sig dit, tydligen kan medulloblastom göra det även om det är ovanligt. Metastaser i skelettet; blotta antydan får mig att huka av ångest. Den enda bild jag får upp är smärta. Smärta, smärta, smärta.
Det är fredag, helgen stundar och ingen kan säga hur snart vi kan få tid på röntgen. På kvällen vid klockan åtta när Elis och jag är ensamma messar Sandra och frågar om de kan ringa upp. Folke är ledsen för att de åkt ifrån oss. Vi pratar. I morgon är det lördag, då får de komma tillbaka.
