2019-11-21
Han sitter upp. Jag är glad för det. Att orka hålla på med iPaden är just nu en maxprestation för Elis, så det är skönt att höra signaturen ”di-di-du-di-du… jag heter Greta Gris, det här är min lillebror Georg”.
Sjukgymnasten kommer förbi. Elis får blåsa såpbubblor och bolla ballong. Han är trött fortfarande men efter lunch får vi det befriande beskedet att det inte längre krävs dygnetruntkoll av hans hjärtrytm, så vi kan äntligen få lämna intensiven.
”Hem” till barnonkologen igen, uppe på våning 12, världens tak. Jag kan det här stället så väl, här kan jag lura i mig själv att allt är ungefär som förr, att vi bara är här för behandling och får kvalitetstid tillsammans på köpet. Elis tittar på Bilakuten och jag ligger bredvid och messar med Sandra. I morgon hoppas jag att Folke kan komma och hälsa på. Vi behöver något som piggar upp.
