2019-12-01
Det här är också livet, det här är också en dag som räknas. Elis sover bra på natten och vi vaknar och det är minsann december så barnen får ta sin första lilla present ur paketkalendern. Vårt hem svämmar visserligen redan över av små prylar – stickpresenterna från sjukhuset är otaliga, inte minst eftersom Elis ju alltid tagit en till Folke också – men varje ny liten leksak gör Elis glad.
Jag har gett upp tanken på att han ska kunna gå igen. Det känns oöverstigligt och onödigt; en långsiktig idé i en tillvaro som inte längre är långsiktig. Elis har inte sagt ett ord om saken, han finner sig i det. Klagar inte. Vi kör komfortrullstol i vår lilla lägenhet istället, en ny dans att lära sig. Droppryggsäcken hänger där bak, ständigt igång.
Elis är piggare nu, lunginflammationen är på väg att ebba ut och det är skönt även för min egen del; när han var som mest orkeslös på sjukhuset lämnade tystnaden utrymme för de jobbiga tankarna. Nu är vi igång, som vanligt fast med nya förutsättningar. Vid nattningen säger han att han haft en bra dag. Och jag säger som vanligt ”sov gott Elis, kom ihåg att jag älskar dig”. Jag kommer alltid att säga så.
