2019-12-10
”Klappa mig”, har han sagt i många år, oftast i sängen på kvällarna när han ska sova. Det betyder att jag ska dra med fingertopparna över hans rygg, nacke och armar så att det känns sådär gåshudsbehagligt. Jag tänkte tidigare att om cancern på något sätt skulle göra honom till ett kolli, dövblind och sängliggande, så skulle jag i alla fall kunna tillbringa tiden sittandes bredvid honom och klappa honom över ryggen tills jag stupar.
Nu är han så öm i kroppen, så beröringskänslig, att jag inte ens får klappa honom. Det är lite sorgligt. Kramas går inte heller, men när jag ska lyfta honom ur sängen kan jag åtminstone böja mig fram och lägga min kind mot hans. Jag har utarbetat de mest skonsamma lyftsätten när jag ska flytta honom mellan säng, rullstol och soffa, och när han väl satt sig så har han inte ont.
Vi är på sjukhuset idag, träff med läkare på barnonkologen och hemsjukvården. Elis är trött men doktorerna kan konstatera att han hänger med i pratet ändå; huvudet fungerar fortfarande. Han kan inte lyfta benen, armarna kan han lyfta men inte så högt. Aptit har han, men de säger att det nog kan bero på att Elis får kortison numera. Och blodvärdena, de blir tyvärr inte bättre trots att hans kropp sluppit cytostatika den senaste tiden.
Vi åker hem igen. En stor flaska morfin står numera i vår klädkammare, det är lite surrealistiskt att se den men den finns där för lindring om Elis skulle få väldigt ont. Vi har inte behövt röra den än, och så länge den förblir oöppnad är jag tacksam.
