2019-12-11
Han fortsätter uppfinna nya hattmodeller med sin app och tar selfies med dem på huvudet. Ett simpelt nöje, att sitta med sin iPad; inte vad man nuförtiden betraktar som en ”riktig” aktivitet, men jag är så glad att han har en leksak som är så mångsidig och som han kan styra med så lite fysisk ansträngning. Skärmtiden, andra föräldrars plåga, är en välsignelse för oss.
Elis farfar och faster är här och håller oss sällskap medan Sandra är på första besöket hos barnmorskan. Jag hade gärna följt med dit, skulle vilja höra det där ojämförliga ljudet av fostrets hjärta och låta slagen eka in i min själ. Men vi vågar inte längre köra med barnvakt: Elis har aldrig krampat men nu säger läkarna att det är en möjlig effekt av tumörernas spridning. Vi har fått krampläkemedel att ha hemma om det skulle ske, en flytande medicin som ska tryckas in i munnen med en speciell spruta under anfallets gång. En läskig tanke, men om det sker vill jag vara där och hålla om honom.
Jag har psykologtid på vårdcentralen i morgon, men ringer och avbokar den. Nä, jag är hellre nära Elis de här dagarna. Och jag är fortfarande passagerare i den där bilen som är mitt i luften, på väg mot kraschen: mitt stora hjälpbehov är inte nu, det kommer sen.
