2020-02-09
Vi måste försöka hitta oss själva som familj igen nu, tvinga oss att fysiskt och mentalt komma iväg från den här chockfasen som grumlar allt vi ser och känner. Så här är vi nu, i en swimmingpool på Gran Canaria, hejandes på Folke som trampar vatten med simpuffar på armarna.
Det är två och ett halvt år sedan vi reste bort så här. Under hela Elis sjukdomstid hindrades vi av Dumma knölen; sjukhusbesöken var för täta, Elis ork för begränsad, och alla biverkningar gjorde att han inte längre uppskattade vare sig värme, solljus, bad eller mat. Men trots att jag vet allt detta känner jag stickningar av dåligt samvete för att vi åker iväg så här fort efter begravningen, som att vi på något sätt sviker honom.
Tomheten hade en skepnad hemma, en annan här. Det är liksom så lite att göra nu när vi bara har ett, friskt, barn med oss på resan. Vi äter från buffén som vem som helst. Tar promenader. Läser. Folk runt oss vet ingenting, de ser bara en familj. Men hålet efter Elis är enormt. Jag silar strandsand mellan fingrarna men saknar att få huka mig intill graven och lägga handen mot marken.
Vi har en sak vi ska göra här. Folke vet fortfarande inte om att han ska få ett småsyskon. Vi ville få begrava Elis först, och låta ännu lite mer tid gå för att minska risken för missfall. Men nu ska vi berätta. Snart ska han få veta.
