2020-05-31
Vi är på sjukhuset igen. På lekterapin, Elis oas. Vi är här och träffar hans kära lekterapeut Anna som betydde så mycket för honom. Vi vill tacka henne, och Folke får en chans att vara här en gång till. Han ritar snurrteckning på drejskivan och leker på uteplatsen, vi är ensamma i lokalen på grund av pandemin.
Minnen blixtrar förbi. Elis händer har hållit i dessa leksaker och färgpennor så många gånger under sjukdomstiden, genom resan från förtvivlan till hopp och sen slutgiltig förtvivlan. Jag vill vrida tillbaka tiden, dra fram en stol åt Elis nu, rulla droppställningen intill honom och sitta bredvid och berömma hans pyssel.
Anna berättar att hon vill ge oss något.
”Elis sa ’du ska fläkta dig med den här när det är varmt’”, säger hon och tar fram en teckning hon fått av Elis, som han tydligen tänkte att hon skulle kunna ha som solfjäder. Jag kan höra Elis säga det där, det blir tjockt i halsen, min lille omtänksamme son ville att hans kompis skulle kunna svalka sig när sommaren kom.
Det är nära mellan sjukhuset och begravningsplatsen. Vi går till Elis grav efter besöket på lekterapin.
