2020-08-07
Jag vet det nu tydligare än någonsin tidigare: inget och ingen kan ersätta Elis. Lillebror ligger på mage och är bedårande där han kämpar för att lyfta huvudet, men han är någon annan. Om man förlorar en arm kan man inte titta på ett av sina ben och trösta sig med att det finns där. Det är olika saker.
Så den gränslösa sorgen efter Elis lever i mig parallellt med lyckan över att vi har fått vårt tredje barn. Och det är för väl att jag känner på det sättet. Det hade varit fruktansvärt om jag kunnat ”flytta” känslor för Elis till lillebror, fruktansvärt och respektlöst mot dem båda. Elis, din plats i min själ är oförstörbar. Och min lille kille där på babymattan ska få oändlig kärlek av mig och den kommer att vara hans egen.
Det svindlar när jag tänker på att dessa storheter är exakt lika. Känslostormen för Elis i mig är så uppenbar i sin kraft, så att känna efter och veta att både Folke och lillebror har precis lika bräddfyllda kärlekskärl i mitt hjärta är mäktigt. I ett vardagsliv är det mycket som ligger latent, bakom måsten och krav som hindrar en från att känna efter ordentligt, men Elis har lärt mig hur mycket kärlek som finns när allt ställs på sin spets.
