2020-08-21
Jag sökte efter Elis namn på nätet häromdagen, och det fanns inget där. Noll träffar. Det gjorde ondare än jag trodde det skulle göra. Jag vet att han inte finns hos mig längre, men frågar man nätet, vår tids stora historietecknare, har han aldrig funnits överhuvudtaget.
Det är som att spåren efter Elis bleknar på andra ställen också. Vi bad om att få hans sjukjournal på papper innan han försvann från 1177. Loggar jag in där nu är han borta, han finns inte längre listad som mitt barn. Till och med sjukvården, vår och Elis mittpunkt i två och ett halvt år, har släppt honom för alltid nu.
Jag har så många bilder och filmer av Elis, från hans liv, från hans resa. Jag tänker att jag vill sätta ett avtryck från hans korta liv, där ute på nätet, visa att han har funnits. För hans skull, och för min egen, och möjligen för någon annan. Jag orkade inte under Elis sjukdomstid, men nu har tanken väckts.
Det finns ett Twitterkonto som skriver om andra världskriget i presens, dagliga uppdateringar decennier i efterhand. Jag skulle kunna skriva något liknande om vår egen kamp, en blogg dag för dag. Jag måste börja vid den 15 augusti, den där vidriga kvällen då sjukdomsbeskedet kom. Det datumet har visserligen passerat nu, treårsdagen, men det är nog lika bra för jag tror inte jag har styrkan för att konfrontera allt igen redan nu. Men kanske jag kan börja om ett år.
