2018-02-20
Vi går på konsert. En riktig konsert för första gången på väldigt länge, barnen är kvar hemma, farfar och faster är barnvakt. Vi säger hej då, stänger ytterdörren bakom oss och går mot tunnelbanan och det är en omtumlande känsla att gå iväg utan Elis. Vi har knappt släppt honom ur sikte sedan han blev sjuk.
Det är en lite annorlunda tillställning, den heter ”Sverige tolkar Bowie” och är en hyllningskonsert i Globen till stjärnan som cancern tog för två år sedan. Många fina svenska artister, jag är extra förtjust i rösten hos en sångerska som heter Amanda Bergman. Men jag har en molande känsla i magen genom alltihop.
Kvinnan som arrangerar har dragit ett jättelass för att få ihop allting och hon går själv upp på scen och berättar hur mycket hon brinner för projektet, hur många sömnlösa nätter det kostat henne och hur hon bokade stora dyra Globen för att visa alla tvivlare att det var genomförbart. Men det är ödsligt här i arenan. Långt ifrån halvfullt. De tomma sektionerna stirrar ner på henne med mörka blickar, de kommer inte att visa henne någon ekonomisk pardon när slutnotan skrivs.
Moto Boy, Sarah Klang och Weeping Willows-Magnus sjunger ”Heroes” så det ekar mot arenans runda innerväggar. Jag är pappa till ett barn med en riktigt elak hjärntumör – ett mardrömsscenario ur alla föräldrars perspektiv. Och här sitter jag plågad av medlidande för en överoptimistisk konsertarrangör.
