2018-04-04
Messet kommer kvart i fem på eftermiddagen brittisk tid.
”Hej! Är på akuten med Elis. Har haft lite feber och varit trött idag. Lite vätska i vä öra. Vi lär väl bli kvar här över natten”
Det är ju som en förbannelse. London brusar runt mig och jag hade just börjat känna att det fungerar att vara långt hemifrån. Lätt var det inte: Elis hann vakna innan jag for hemifrån igår morse och när vi sa hej då grät han så att mitt hjärta höll på att lämna bröstkorgen. Han saknade mig vid nattningen igår men sedan gick det bra, fick jag höra. Det kändes okej, sunt, att kunna vara iväg ett par dagar. En markering för att hindra sjukdomen från att äga oss helt.
Jag skriver.
”Hälsa honom att jag kommer så fort jag kan och att jag längtar jättejättemycket!”
Fan också. Hans vita blodkroppar ligger på 0,3, hemoglobinet på 72. Inga bra värden, cytostatikan har gjort honom bräcklig. Han måste övernatta på sjukhus, ska få blod och antibiotika. Det är rutin, febern är låg, ingen anledning till oro, men nu vill jag inte vara här.
Vi fortsätter skicka meddelanden medan kvällen förflyter. Farfar och faster tar hand om Folke. Elis saknade mig vid sticket. Jag får en bild där han ligger på akutens brits. Han var så duktig att han fick tre stickpresenter, plus en åt Folke. En ring, ett klistermärke, en groda och en brandbil. Jag skriver att Elis ska veta att han är ”bäst i världen på att ta stick”.
Jag tar mig ut och äter med kollegorna. Känner mig skyldig. Går tillbaka till mitt hotellrum. Messar vidare. Elis har somnat på akuten. Det är fullt på vanliga Karolinska så de får väcka honom, sätta honom i en taxi och åka till Huddinge. Elis kräks i taxin. De hamnar på ett isoleringsrum som de inte får lämna på grund av smittrisken. Där finns en tv och inget mer att roa sig med. Jag skriver att lekterapin kanske kan skicka upp lite saker, sen lägger jag mig på en fluffig hotellkudde och somnar under ett täcke av otillräcklighet.
