2017-08-23
Folke är här på besök. När du är två år, snart tre, behöver du inte ta in nyanserna i de vuxnas röster, det räcker med att höra att storebror är sjuk och ganska trött. Du vet ju vad båda orden betyder och det är inte så krångligt att vara sjuk, Elis leker väl så länge han orkar tills han behöver vila ett tag. Och sen finns det leksaker och böcker på sjukhuset, och – vilken grej – clowner, de heter Milda Matilda och Pajette och är roliga och snälla. Men allra bäst är att få vara med Elis igen.
Det blir tomt och tyst när Folke och hans friska livsglädje åkt hem, när jag är ensam kvar med en utmattad Elis. Han slumrar med ena ögonlocket halvöppet medan ambulanshelikoptern landar utanför fönstret i kvällsljuset. Jag fick en nyhetsflash i mobilen om en trafikolycka nyligen, antagligen är det den. De rullar ut en bår med en medmänniska vars liv också precis förändrats och jag kommer på mig själv med att undra vem som har haft mest otur, personen på båren eller Elis? Vem överlever, vem får men för livet, vem dör? Skulle jag byta vårt öde mot olycksoffrets om det gick, om en djävulsk lekledare höll fram de två alternativen?
Båren rullas bort över plattan, helikoptern lyfter. Det finns ingen deal att göra, vårt öde är vårt att hantera.
