2018-09-14
Sjukhuset, våning 12. Det är morgon och vi gör ”stora sticket”; sätter nål i port-a-cathdosan på bröstet. Sköterskan säger att det kommer att ta lite tid innan lumbalpunktionen, så Elis hinner både köra på trehjuling i korridorerna och åka ner till lekterapin där han slår sig ner vid pysselbordet och gör ett par hattar av papptallrikar. Efter att ha varit med honom på förskolan med utmaningarna där känns det så enkelt och hemtamt att vara på sjukhuset.
Sövning. Han räknar som han alltid brukar medan de ger ”vita medicinen”. Som vanligt blir hans röst grumlig runt ”sju” och så sjunker han ner i dvalan vid ”åtta”. Jag har varit med om det många gånger men idag är det ett själsligt sting att se honom slockna. Jag går ut ur rummet. Saknar honom.
Vi gjorde lumbalpunktion en gång när de upptäckte tumören första gången. De sätter in en nål mellan två ryggkotor i svanken och tappar ut lite likvor, alltså hjärn- ryggmärgsvätska. De hittade inga cancerceller i vätskan den gången. Om de skulle göra det nu… jag vet inte exakt, jag pallar fortfarande inte att googla om Elis sjukdom, men det skulle vara riktigt illa.
Älsklingen vaknar och det är så skönt att vara med honom igen. Jag ger honom mat i sonden, han har tvingats fasta hela morgonen eftersom han skulle sövas, och sedan pratar vi med personalen som säger att det nog kan ta en vecka innan svaret kommer. SMS:ar med Sandra i Gdansk. Denna väntan, den är och kommer att bli uppslitande.
Vi går till lekterapin igen, hänger på deras uteplats. Elis är pigg och glad, det finns inget hos honom som skulle antyda att han blivit sämre. Jag ser det med egna ögon, väljer att ta in det i mitt system, intalar mig att det är ok.
På kvällen kommer farfar på besök och vi har fredagsmys i soffan allihop med Pringleschips och Paw Patrol på tv. Efter godnattsagorna tittar jag till kompressen på Elis rygg, tar en bild på den så att Elis också ska kunna få se. Sen somnar jag och barnen i stora sängen. Trots allt är jag en lyckligt lottad man.
