2018-10-26
Det ligger en dödsskugga över oss, den väger ett ton, mina ben darrar av ansträngning men jag måste fortsätta framåt. Måste göra en halloweenpumpa med barnen. Elis vet att Dumma knölen kommit tillbaka, att det ska bli ny operation och nya cytostatika, att beskedet vi fick igår betyder att vi inte kommer att kunna åka till Kroatien nästa sommar heller. Han tar det med jämnmod. Så när jag behöver gråta gör jag det tyst, på toa, för Elis känner inte till dödsskuggan, vet inte fullt ut hur farliga de fyra dumma knölarna är, och han måste få jobba med pumpan utan att störas av en far som bryter ihop.
50-50, sa läkarna igår. ”Det finns hopp”. Dagsljus silar genom skuggan någonstans, jag vet det på ett teoretiskt plan. Men efter att i över ett år ha kämpat mot en enda tumör känns det så överväldigande att det nu är fyra stycken. När vi utmattade drar svärdet ur det besegrade monstrets kropp och tittar upp, står där fyra nya vidunder och hånler vasst.
I övermorgon är det Elis stora sexårskalas för alla kompisarna. Massor att fixa. Heliumballonger, fiskdamm, föräldrahörna, pysselbord, lokalutsmyckning, isfacklor, lekar, tårtor, kakor, musik. Vi måste klara det. Inget kalas i världshistorien har varit viktigare. Att göra-listan, skaka hand med Dödsskuggan. Dödsskuggan, hälsa på Att göra-listan.
