2018-10-27
Läkarna är förundrade över att Elis fortfarande kan gå, tumören i ryggraden har vuxit så fort att de tycker den borde skada hans motorik. De frågade flera gånger på sjukhuset om vi verkligen inte märkt något, men Elis känns piggare, starkare och friskare än han gjort på länge.
Det är lördagsmorgon och barnen leker med Elis födelsedagspresenter, fyller den nya sopbilen med legobitar, testar minidiskmaskinen som fungerar med vatten, ljud och allt. Jag tittar på med ett bedövande inre vrål: jag vill ha honom kvar!
Återfallet har skoningslöst visat vad det var, utöver Elis styrka, som gjorde att det gångna året trots allt var så bra: faktumet att resan gick i rätt riktning. Att vi gång efter annan fick goda besked som gav oss ny energi. Dumma Knölen som vi kände den krympte, såg ut att svälta ihjäl inför våra ögon. Den var förrädisk hela tiden. Den lurade oss, och nu kommer konsekvenserna.
