2018-11-02
”Hela förändringen är borta”, säger läkaren där hon står i dörren. Jag fattar inte riktigt vad hon menar, är det något som stannat av, eller? Det är inte konstigt att man känner sig lite dum när man pratar med en hjärnkirurg, men hon ser glad ut och sånt förstår jag mig på. Så trillar poletten ner. ”Förändring” är ju en läkarsynonym för ”tumör”. Så… hela den stora ryggtumören är borta på röntgenbilden!
Hon lyckades få bort den helt, trots att hon lät så pessimistisk igår! Jag vill rusa upp från Elis sängkant och krama henne, det passar sig nog inte men jag tackar och tackar och tackar, min tacksamhet är oerhörd, blåser upp mig till en ballong av glädje. Dödsstjärnan är sprängd, förintad, det finns inget kvar av den och nu pilar vi bort därifrån på väg mot hyperrymden och striden mot de tre småtumörerna.
Vi förklarar för en lätt morfinlullig Elis. Han blir glad. Han vill också att jag ska visa hur det ser ut på ryggen, så han får rulla över på sidan och jag fotar och visar honom. Under kompressen skymtar en blodfläck och när jag tittar närmare tycker jag den ser ut som ett hjärta. Kanske är det den goda nyhetens förtjänst att jag börjar se saker i ett positivt ljus. Ute i avdelningsköket har de dukat upp ett fint halloweenfika och jag blir med ens sugen på en monstercupcake.
