2019-01-28
Förr, alltså under behandlingen före återfallet, var sjukhustillvaron annorlunda på många sätt. Då åkte vi in med tandborstar och godnattsagoböcker och stannade i bortåt tre dygn. Folke fick hälsa på efter förskolan och på helger. Elis fick all cytostatika i ett brutalt svep och sedan väntade veckor av återhämtning för att hans kropp skulle bli stark nog för nästa holmgång.
Nu hör vi till den så kallade dagvården. Jag kan, vilket kanske är konstigt, sakna att vara inlagda över natten och sova här på tolvan med Elis. Det hade många element av mysighet i sig, och det var legitimt att koppla bort omvärldens krav medan vi var här.
Idag kommer vi in och får Avastin, eftersom värdena var ok i fredags. Elis cyklar omkring i korridoren efter behandlingen men ställer trehjulingen när vi upptäcker att det ju är sångstund idag, musikterapeuten är här med gitarren. Man får ta ett eget rytminstrument; maracas, en bjällra eller liknande, och sen sjunger vi. Först ut är alltid en låt som går ”Här sitter vi och spelar, lalala”, sjungen till melodin från ”Twist and Shout”. Elis sitter i mitt knä, vi sjunger för full hals och skakar maracas formade som frukter och ja, det är riktigt hemtrevligt att vara här även om det bara är över dagen.
