2019-09-15
Mitt i alltihop står Elis, som mår bra. Han säger det när man frågar honom, och läkarna kan bara hålla med om att på ytan har inget fysiskt förändrats, ingen huvudvärk, inga dramatiska nya symptom som skvallrar om det som hänt inne i hans huvud. Han är sitt vanliga, godhjärtade, älskvärda jag.
Åh, om jag kunde frysa tiden nu. Leva så här för alltid, jag begär inte längre att Elis ska bli frisk utan vi kan fortsätta behandla honom, åka fram och tillbaka till barnonkologen och ge honom stickpresenter och cytostatika, pyssla på lekterapin och ha sångstunder på måndagar. Han skulle vara sjuk men ändå må bra, som nu. Jag släpper alla andra ambitioner i livet, jag kan vara bara pappa och inget mer. Låt mig bara få ha honom kvar hos mig.
