2019-11-29
Jag vaknar före Elis, hör hans lätt rosslande andetag i sjuksängen bredvid min, tickandet från hans dropp. Elis skolklass gjorde studiebesök på Överjärva gård igår. Vi däremot var på MR-undersökning som visade sorgliga saker. Ordet ”palliativ” står ristat i taket, i luften, på näthinnan när jag blundar.
Elis vaknar. Tittar på Greta Gris. Fina gubben. Han vet att han är trött och att saker är jobbiga just nu, men det är också allt. Han vet inte vad Dumma knölen kommer att göra med honom och hur fort det kommer att gå. Vi är fortfarande trygga i det beslutet, att slutet av hans liv inte skulle bli bättre av tankar på döden. Istället spelar han memory med mamma. Greta Gris-memory.
Jag blev inte chockad av beskedet igår. Tidigare gånger har MR-bakslagen slagit luften ur mig och fått mig att rasa ihop rent fysiskt, men nu: så mycket vemod, smärtsam kärlek till honom, men ingen direkt överraskning. En liten bit av mig kan rentav känna lättnad att det inte var fråga om metastaser i skelettet.
Och sjukhuset runt oss, det stora sjukhuset, liksom tar ett steg bakåt. Nu är det inte längre fråga om att bekämpa cancer, nu ska vården bara hjälpa till att ordna ett adjö, en sista tid som är så fri från plågor som möjligt. Läkarna har sagt att de plockar bort alla mediciner som gör honom svag. Och så snart som möjligt ska vi få komma hem, de ska ordna så vi får palliativ vård i hemmet. Jag hoppas att det på något sätt kommer att kunna bli en fin tid ändå.
