2017-10-07
Han tar emot oss med kramar i farstun. Vi är hemma hos farfar för första gången sedan allt hände. 80+ är han men den dag Elis föddes skalades minst ett årtionde bort från hans ålder, det har varit imponerande att se och jag hoppas inte Dumma knölen adderar alltför många år nu. Min pappa är den ende av far- och morföräldrarna som bor inom räckhåll och han har gång efter annan varit barnvakt långt efter läggdags (hans egen): bytt barnblöjor och hållit ordning på dubbla buspojkar på ett sätt som bara är möjligt när det finns massor av ömsesidig kärlek.
Elis frammanar underliga vatten- och vindljud på synten, han experimenterar med farfars uppdragbara ficklampa och demonstrerar veckans lördagsgodis. När det är fikadags lyckas vi få i honom några vindruvor som vi delar på mitten för att de ska gå ner lättare.
Faster dyker upp och Elis arrangerar bollkastning med oss allihop trots att han har förtvivlat svårt att ta lyra. I ljuset från köksfönstret framträder ärret i hans nacke, en blekrosa påminnelse om att passa på, om att njuta av det vi har tillsammans.
