2020-01-30
”Nu är vi bara tre i familjen”, säger Folke lågmält. Det gör outsägligt ont att han ska behöva drabbas av detta, världens snällaste Folke som hela sitt liv haft storebror vid sin sida. Nu har han fått sin tillvaro söndersliten och blivit ensambarn bokstavligt talat över en natt.
Han har tagit det bra ändå. Under Elis sista tid var jag orolig att detta kanske skulle bli för mycket för Folke, att han skulle bli fullkomligt förstörd när vi förlorade Elis och inte kunna tänka på något annat. Alternativt att han inte skulle ge utlopp för sorgen alls, kapsla in den och bygga en evig klump i magen i stället.
Men han är mogen i sitt sätt att sörja: han är nedstämd och säger att detta är det sorgligaste som någonsin hänt, att han saknar Elis jättemycket och att allt han önskar är att han inte skulle vara död – samma saker som jag själv känner. Sen kan han fungera igen, leka lite, tänka på något annat. Han pendlar fortare mellan ytterkanterna än vi vuxna, men bortsett från det är vi så lika i sorgen.
Han säger att vi är tre i familjen och det är så mycket tystare nu, så mycket mindre att göra, så gapande tomt utan Elis. Folke vet ännu inte om att det är ett småsyskon på väg och vi ska vänta lite till innan vi berättar, vill att de här två sakerna inte ska grumla varandra för honom. Nu är det tid för sorg och för att stötta varandra.
