2020-02-06
Idag begraver vi Elis. Vi korsar en ocean av tårar på väg mot jord och mörker, vi genomgår ytterligare en upplevelse av det slag som jag förut trodde var omöjligt att utstå.
Den lilla kistan lyser vit i kapellet, omgärdad av ljus, blommor och hälsningar, deltagande från vänner, förskolan, skolklassen. Vi har satt upp några av hans teckningar på en vikvägg, och ett bildspel från Elis liv rullar på hans iPad intill kistan. Sorgen är kompakt, men samtidigt är detta en fin plats och det är så nära honom vi kan komma nu.
Inga måsten, inga ceremonier. Bara vara tillsammans här, med varandra och med Elis. I en ask som han själv målat ligger massor av Elis glitterklistermärken, hjärtformade, och vi dekorerar kistan med dem. När vår tid i kapellet är slut ser den ut som något Elis själv skulle ha kunnat skapa under en pysselstund.
Vintern är mild i år så graven måste ha varit lätt att gräva. När Sandra och jag sänker ner kistan, djupare och djupare, så tittar solen fram i sällskap av några snöflingor. Det är som dagen då Elis föddes då en klarblå solig himmel följdes av ett virvlande snöväder, en hälsning till en pojke född av en mamma från norr och en pappa från söder.
Jag älskar dig mitt lilla barn, jag släpper min ros ner i din grav, tittar ner på din kista och låter en tår falla mot locket. Detta betyder ingenting, det för oss inte bort från varandra, Elis, jag är alltid nära dig.
