2020-05-01
Det känns för mig bara logiskt att världen plötsligt bytt skepnad, att den krackelerar inför det nya virus som har apokalyps i blicken. När Elis dog föll världen som jag kände den samman, och nu fortsätter allt helt enkelt i tangentens riktning. Pandemi. Människor gömmer sig inne, tar omvägar när de möts på trottoarerna. Förstamajtåg idag är en absurd tanke.
Jag betraktar undergångsstämningen liksom på håll, bedövat, den vrålar åt mig men mina öron piper redan sedan den 12 januari. Och den där sjukdomen i sig skrämmer mig inte så mycket som den kanske borde. Jag har sett värre. Dessutom: Elis kommer du inte åt, du virus.
Däremot tänker jag på tiden på sjukhuset med Elis, allt som gjorde det till en mestadels lycklig period för honom. Han fick åka runt i korridorerna med bilar och trehjulingar, clownerna gick omkring och skojade, Pysselbyrån kom förbi, vi hängde på lekterapin så mycket vi bara kunde. Jag antar att allt det där är stoppat nu, att barnen på våning 12 nu måste hållas isolerade. Och DET är något som gör mig sorgsen.
