2017-10-11
Slang i näsan. Jag sitter bredvid sängen och är livrädd att Elis ska vakna ur dvalan och omedelbart känna att något främmande är där, att han ska få panik och klösa loss den från kinden och storgråtande slita upp sonden. Personalen har varnat och förklarat att det är ett ögonblicks verk.
Det sker inte. Han vaknar och får sin Piggelin och sitt beröm för att han klarat en stråldos till. Han tycks acceptera sonden och tejpen på kinden, jag förklarar att han absolut inte får dra i den och att den är viktig för att han ska kunna må bättre. Han verkar förstå.
Vi tar oss hem. Elis är mycket trött och medtagen, vill bara ligga på soffan och se på tv. Dricker lite vatten och äppeljuice, men vill inte äta något alls. ”Det gör ont här”, säger han och tar sig för pannan. Skrämmande att höra från ett barn med hjärntumör men jag väljer att tänka att det är vätskebrist eller något sådant som är orsaken.
Som en tunn hästsvans dinglar slangen bakom nacken på honom. Vi kopplar in den batteridrivna pump vi fått med oss, den är monterad i en svart liten ryggsäck som vi ställer bredvid honom i soffan. Trycker på START/STOP-knappen, hör pumpen skrida till verket med ett rytmiskt, gnisslande ljud och ser den vita näringslösningen färdas stötvis genom slangen, milliliter för milliliter, med destination Elis magsäck. Måtte detta fungera.
