2018-08-15
Den 15:e augusti. Ett år sedan idag. Ett år sedan läkarna kom med beskedet om solförmörkelsen, om att Elis vingliga gång inte alls var en följd av en förkylning, om att ett monster hade flyttat in i hans lilla huvud.
Det är fortfarande nära. Känslan när jag satt på det där hotellrummet och fick samtalet är ett trauma jag kan röra vid utan att ens sträcka ut armen. Det känns också evighetslångt borta, det där att gå runt och bekymra sig över småsaker utan att ha damoklessvärdet hängande över huvudet. Jag är en annan människa nu än jag var för ett år sedan, vi är en annan familj än vi var då. Elis är också en annan människa men fortfarande sig själv, älskade fina Elis.
Hoppet lyfte snabbt upp oss igen efter det första hårda slaget. 70 procent – den siffran har fortsatt eka inom mig hela det här året – så stor chans gav läkarna honom att överleva då. Och allteftersom året förflutit har undersökning efter undersökning sagt samma sak: det går åt rätt håll. Dumma knölen har krympt och krympt, till vad som nu antingen är ett ingenting eller ett litet ”observandum”.
Elis har tagit stryk av behandlingen och de framtidsdrömmar jag en gång hade för hans del har jag fått byta ut mot andra. Men bara han överlever så klarar vi allt vi behöver klara, det är jag helt säker på.
