2018-08-16
Elis halvsidesförlamning i ansiktet är den första stora milstolpen på vad som ska bli resan tillbaka. Jag har visserligen lärt mig älska hans mimik som den ser ut idag, som en del av honom, men tanken på att få se honom le på riktigt igen är magisk.
Ansiktsparesen är den enda punkt där vi känner att vårdapparaten varit påtagligt tafatt, det har inte riktigt funnits någon som tagit tag i det. Vi gjorde det själva genom att åka till Uppsala och prata med specialisterna där – helt rätt sak att göra eftersom vi då fick klart för oss att klockan tickar om man ska kunna operera och sammanfoga nerver innan skadan blivit för gammal.
Hursomhelst, vår Uppsalatripp satte i alla fall fart på vårdmaskineriet här hemma i Stockholm och nu har vi slussats till Karolinskas experter i stället. Vi visste inte att de fanns, men nu har vi ett möte inbokat om en vecka.
Det är sent och jag borde gå och lägga mig men kan inte sluta googla före- och efterbilder på människor som fått sina leenden tillbaka efter operationen. Några ser fortfarande lite sneda ut, andra strålar med vackra, symmetriska mungipor. Jag drömmer mig bort, firar framför spegeln med Elis och hans återfunna leende, där är det, jag ser det framför mig.
