2018-11-08
Idag gick det jättebra att ta cytostatika i huvuddosan, efter två riktigt jobbiga upplevelser igår och i förrgår. Det var verkligen en lättnad att det funkade den här gången, och jag tror att vi knäckt koden för hur vi ska göra.
Själva proceduren går till så att läkaren noga spritar av bulan uppe på Elis hjässa där dosan sitter, och sedan sätter han en liten nål och sprutar in cytostatikan. Den här gången gjorde vi en stor grej av de åtta spritade tussarna doktorn använde, och räknade dem överdrivet högt tillsammans med Elis. Sedan satte jag ansiktet nära Elis, öga mot öga med någon decimeters avstånd, och skärmade av omvärlden med händerna så att vi bara såg varandra och jag kunde prata och distrahera honom medan nålen sattes och sprutan gjorde sitt. Klockrent.
Vi har också döpt det till ”ministicket” för att avdramatisera det, med motiveringen att själva nålen är den tunnaste när man jämför med ”lilla sticket” (blodprov i fingret) och ”stora sticket” (sätta nål i port-a-cath-dosan på bröstet). Nu när vi överkommit det här hindret är det bara att köra på; sjukhuset är åter en plats där Elis trivs och känner sig hemma. Otroligt viktigt för att det kommande året ska bli uthärdligt för honom.
