2019-10-18
Vi kör genom höstgul skog, inviger den nya rullstolen, styr mot Ulriksdals slott. Luften är klar och frisk och Elis har inget emot att åka rullstol, tvärtom.
Folke är på förskolan så det är bara vi tre. Grusgången knastrar under stolens hjul när vi anländer till slottscafét, det mysiga lilla fikastället som vi gjort så många utflykter till. Det är inte många här vid den här tiden och vi slår oss ner i en soffa därinne, jag går och hämtar brickan med kaffe och te och frågar tjejen i kassan om jag får köpa ett par marshmallows, för det är en av få saker Elis brukar få i sig. Hon bjuder på fyra stycken, en av varje färg, och Elis blir så förtjust.
Det är en jättefin eftermiddag vi får tillsammans. Det finns vemod i oss, det är sådana tider, men vemodet får det vackra i en sån här dag att framträda ännu mer. Älskade Elis, varje stund med dig är en skatt.
