2019-12-06
Vi berättar idag. Drygt tre veckor har gått sedan vi insåg att det växer ett småsyskon i Sandras mage, och det är en vetskap som betyder mycket. Just nu är jag bara fylld av desperat kärlek till Elis, det är svårt att ta in någon annan känsla, men det är skönt att åtminstone förnuftsmässigt veta att det i bästa fall kommer något i framtiden som bryter upp tomheten och hopplösheten.
Det har nästan känts orättvist att hålla den här vetskapen för sig själv. Så mycket sorg ligger över våra närmaste i denna tid och jag har velat lindra den åtminstone lite, men jag är också rädd över att vi sen ska tvingas komma med besked om ett missfall, utöver allt som redan tynger.
Men idag berättar vi – farfar är här på fika, kusinerna och morbror Andreas kommer ner från Umeå, och andra ringer eller skriver vi till. Reaktionerna är glädje, överraskning, tårar, hopp. Jag betonar att det är tidigt, alla inser det, men glimten av ljus är så värdefull i ett mörker som detta.
Vi avvaktar med att berätta för Folke och Elis, älskade Elis som sitter och ritar en teckning full av hjärtan, som en bild av hans själ. Försiktigheten är främst för Folkes skull: tanken att han på kort tid skulle behöva sörja två förlorade syskon står jag inte ut med. Vi inväntar första ultraljudet, tänker vi; när vi sett bebisen röra sig vågar vi säga det till barnen också.
