2019-12-16
Det här är en plats jag varit rädd för att besöka. Men nu är vi här. Lilla Erstagården är ett barnhospice, en plats där barn tillbringar sin sista tid i livet, ett ställe som inte borde behöva finnas.
Rullstolstaxin tar oss ut till Nacka, till natursköna delar med blick ut över Järlasjöns vatten, fast jag kan inte värja mig för rysningen när vi kör upp mot Lilla Erstas port och chauffören stänger av motorn. Ödesmättat. Jag påminner mig om att vi bara är här för att titta, att vi inte måste komma tillbaka om det känns fel.
Sen går vi in. Och det är så fint. Det finns en stor lekbåt av trä i entrén, komplett med brygga och båthus. De har böcker, leksaker, sinnesrum och en fenomenal ateljé som gör pysselvännen Elis storögd. Vi får en guidad tur genom huset som är fullt av lugn och tystnad, och med personal som känns vänlig. Godhjärtad. Jag antar att det är en speciell typ av människor som väljer att ta sig an ett så här svårt jobb.
Vi har sagt till Elis och Folke att det är ungefär som hotellet vi bodde på i Norrköping där det fanns en massa leksaker och sånt; att vi kan få bo här ett tag om de gillar det. Och det gör de, verkligen. Vi siktar på att återvända efter jul, som en semester. Jag säger det till mig själv också när taxin rullar därifrån: vi ska vara på Lilla Ersta och ta det lugnt, sen får vi se. Jag vill inte titta bakåt och tänka att det är platsen där vi kommer att förlora Elis.
