2017-09-15
När världen känns som kallast blir kroppen varm av att leka. Vi följer ett infall och smiter ut till leklandet i Barkarby, utnyttjar att det är vardag och att andra barn är på förskolan. Vi springer runt i strumplästen, Elis har massor av plats och det är inte fullt av andra kids som härjar i passagerna och tacklar sig förbi honom.
Det är en milstolpe att få se honom här igen. Han klättrar, skjuter bollar och hoppar studsmatta (även om det sker sittande). Whack-a-mole-spelet som kostar pengar får han köra hur många gånger han vill. Mycket är annorlunda jämfört med hur det var förr, men han är lika förtjust, och helt koncentrerad på det som fungerar med kroppen istället för det som inte gör det. Till och med varmkorven går ner och han tackar ja till en efterrättsglass med godisnallar i skaftet.
Då och då får jag en föräldrarynka i pannan när jag tänker på operationsärret på bröstet och ser hur han far omkring, men kompressen sitter säkert och om inte Elis tycker det är ett problem borde kanske inte jag göra det heller. Han är lycklig just nu. DET är viktigt.
