2019-11-19
Barnintensiven, våning 6, rum 8. Inte en plats man vill befinna sig på. Det är morgon och en läkare tittar förbi. Elis hjärtslag har sett okej ut under natten men hans kalciumvärden, detta avgörande kalcium, har inte sjunkit så mycket som de hoppats. Läkarna har fortfarande inte riktigt förstått varför de är så höga.
Elis är trött fortfarande, det är jobbigt nu. Jag tar fram iPaden och han får en Piggelin, det är kalk i den vanliga sondnäringen så det går inte att ge honom. Jag själv får lite juice, frukost får jag fixa senare. Jämfört med barnonkologen är intensiven mindre intresserad av föräldrarnas väl och ve, här är allt fokus på barnens vård. Sist vi var här sov jag i en fåtölj i flera nätter, jag brydde mig inte om det, men den här gången har jag faktiskt fått en säng bredvid Elis.
Sandra kommer in när hon lämnat Folke på förskolan, och efter lunch hör farfar av sig och frågar om han får komma hit. Det går bra. Vi är med Elis och det är så det ska vara. Han har fått en Greta Gris-pysselbok och hans fina lekterapeut har kommit förbi med Fruktträdgården-spelet. Sandra tar en bild på honom där han gör V-tecken och skickar den som mms för att visa att vi kämpar på; det är förstås skrämmande för nära och kära att vi är på intensiven nu.
Elis och Folke har tandläkartid 15:30 så Sandra åker hem igen för att åtminstone ta lillebror dit – Elis tandhälsa känns sorgligt oviktig just nu. Tre läkare kommer in och diskuterar vad som ska göras om värdena blir sämre under natten. Prover tas. Kalcium, kalcium. Doktorerna bestämmer att han ska få en medicin mot kalket, förutom droppet. Jag älskar dig, Elis. Sov nu. Pappa är här.
